Man inbillar sig att man känner människor. Att man vet att när det gäller, då finns människor där för en. Att de man ställer upp på fast det kostar (inte i pengar, men känslomässigt eller praktiskt) skulle göra sa,ma sak tillbaka.
Att de vars barn man gör ALLT för kanske skulle visa att även mina barn är viktiga nån gång.
Idag fyller min lillkille hela 5 år. En hel hand :-)
Han blev firad av sin farmor med kort & pengar, av oss (mamma & pappa, storasyster & storebror, samt lillasyster) och av stora sonens fd flickvän. Gulliga underbara K <3
Utöver oss hörde ingen av sig på hela dagen. Inget kort, inga samtal, inte ens sms eller meddelande via Facebook.
Efter att sonen lagt sig kom ett kort sms från min ena syster att de såg fram mot kalaset sen
:-/
Nej, blod är verkligen inte det som betyder mest, och idag har jag verkligen varit uppriktigt ledsen för sonens skull. Hur kan fem av mina syskon med familjer glömt bort hans födelsedag?
Konstigt, knäppt och oförklarligt. Och ledsamt............
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar