Tänk att det är SÅÅ lätt att hamna utanför vägen, och så ofantligt svårt att ta sig upp igen när man väl halkat.
Jag skrev sist att jag "provsmakat" godis, och efter det satte ett helt sjukt sug igång. På riktigt så var det som ett galet beroende. Det riktigt sög i kroppen.
Helt stört!
Japp, ni fattar. Jag rasade tillbaka och väger idag 107,7 kilo. Några kilon upp alltså, men gudskelov inte alls lika mycket som jag hade gått ner.
Så lätt att liksom släppa taget, och när så himla mycket annat i mitt liv rasade samtidigt så orkade jag inte kämpa mot just ätbeteendet, utan fick hålla nästan ovanför vattnet av andra skäl.
Insåg tex att jag är helt ensam när det gäller att ta hand om pappa, för trots att allt kört ihop sig och jag också skulle behövt stöd av familjen så var det ingen annan som orkade. Jag hade stora dottern och hennes missbruk, pappa och hans vård, lilla sonens utredning på Bup ang adhd och autism och den ständiga kampen med ekonomin, min viktmiskning som är nödvändig så att jag få opereras (för att slippa hotet från Brca1), tjafs med försäkringsbolag mm........
Lätt av alla de andra att bara låta bli att bry sig, men fan vad de "skrek högt" när han har hamnat på sjukhus. Då var det prat om stämningar, tidningar och gud vet vad. Allt vi kom överrens om ang pappa gällde inte när det väl var viktigt.
Skit samma, nu vet jag var jag har dem och jag har knappt pratat med mina syskon på tre månader.
Resten av livet jävlas fortfarande men jag håller på att reda ut det igen.
Babysteps...............
