Det är knepigt hur mycket kroppen styrs av sig själv. När det inte fungerar att tänka rationellt, för själva KÄNSLAN i kroppen är så stark att den tar över helt och hållet.
Panikångest kallas det.
I flera år styrdes mitt liv av mina panikångestattacker, och trots medicinering och viss terapi så blev det inte bättre. Snarare tvärtom. Till slut "botade" jag mig själv, genom att läsa ALLT jag hittade, och sedan tränade jag mig till att inte låta panikkänslorna ta över.
Tufft och det krävdes mycket tårar innan jag fick det på en kontrollerbar nivå.
Till och från under åren har jag fått känningar av panikångest igen, men i morse fick jag nog den värsta attacken på många år. Jag hade precis lagt mig på britsen för att rullas in i "tunneln" för att göra "röntgen" när hela kroppen skrek NEJ! Jag kände hur det började snurra i huvudet, hur hjärtat slog fortare och fortare, hur jag blev kallsvettig och det började krypa i kroppen.
Jag tryckte på knappen och blev utskjutsad ur tunneln gen. Sköterskan frågade vad det var men jag kunde inte förklara. Kunde inte, ville inte, vågade inte?
Rädd att uppfattas som knepig kanske.
Hon frågade om det gick bra att fortsätta och jag sa ja. Egentligen ville jag bara gå därifrån, men ändå låg jag kvar med larmdosan i ett hårt grepp i vänstra handen. In i tunneln igen, och sen började slagljuden. Tänk dig en betongborr precis brevid huvudet samtidigt som du ligger instängd i ett utrymme som är så trångt att näsan närapå snuddar vid taket, armarna ligger tight vid sidorna och kan inte röras på och huvudet ligger fixerat i en krage.
I högtalern hör jag sköterskans röst som frågar om det går bra. Bra? Ja ghåller ju för f*n på att dö (men det säger jag inte).
De kör 2 minuter, sen 5 minuter och 5 minuter igen. Till slut 9 minuter. Det låter inte länge, men för mig, just då, hade det lika gärna kunnat vara en evighet. Det VAR en evighet just då.
Jag räknar, 5 minuter gånger 60 sekunder. Om jag räknar till 300 sakta är det slut sen. Då är jag snart ute. Jag räknar sakta, sakta...... känner hur handen som håller i larmdosan domnar bort, hur det sticker i armbågen och hur fingrarna börjar krampa.
Jag är rädd att jag ska tappa den, att jag inte ska kunna trycka på knappen om paniken tar över och jag måste ut..... räknar vidare......... hör hur sköterskan säger, att nu kommer det fem minuter till. Jag börjar räkna igen, börjar tänka på dottern och kommer av mig.
Till slut är det färdigt och jag är gråtfärdig av ångest. Trodde inte att jag kunde känna så här starkt längre.
När jag kommer ut till sambon och barnen i bilen släpper det och vi åker och handlar till sonens "kalas" på kvällen. Mat och fika blir det, men ganska enkelt. Stekt fläskfilé med stora pommes, och prinsesstårta till fikat.
På hemvägen hämtar vi upp dottern från akuten och skjutsar hem henne så hon får vila ut ordentligt. Sonen hämtar upp henne efter jobbet sen så vi får fira lite.
Det jobbigaste är på vägen hem, när min telefon ringer. Det är sköterskan som har gjort min röntgen. Det visade sig att de inte hade läst remissen min läkare skrivit ordentligt och pga det missat en bit av nacken, så nu måste jag tillbaka och göra om röntgen igen, på fredag. Vad f**n, räckte det inte med hur det kändes idag. Ska jag bli tvungen att utstå samma sak igen? Jävla skit!
Nu ska jag luncha och vila lite jag också. Jag är fan helt slut psykiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar