Flera gånger har jag gått fullt ut, satsat ett tag och sen fallit tillbaka. Unnat mig lite slarv och sen lite till, och sen har det varit kört. Jag har gett upp och mått ännu sämre efteråt.
Idag står vågen på 119 kilo. Kroppen är slut, orkar inget, är trött jämt. Hela jag är stor och trött och dallrande, och jag är rädd att jag inte orkar mer fysiskt snart. Psykiskt mår jag dåligt av det såklart, men det värsta är att jag är rädd att jag ska pajja fysiskt. Inte orka röra mig, leka med barnen, ta hand om mig.
Att jag inte ska få göra den viktiga operationen skrämmer mig vansinnigt mycket. Nu har det gått ännu ett år. Är det försent nu? Hinner jag bli sjuk innan den är gjord? Hur många fler chanser får man?
Pratade med en av mina systrar igår. Berättade om mitt mål, och tänker att om jag nu har talat om det för någon så MÅSTE jag ju genomföra det, eller hur? Ska försöka få med mg en annan av mina systrar som också behöver gå ner mycket i vikt. Att peppas av nån annan, tävla lite mot varandra och ha samma mål måste väl vara lättare?
Idag blir det spenatomelett till lunch. Tre ägg, 100 gram spenat, salt, vitpeppar och paprikapulver, och lite riven ost ovanpå. Vatten till såklart.
Lunchen intas ute i solen, och sen väntar resten av köksstädningen jag började med i förmiddags.
Lycka och kärlek <3 p="">
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar