Jag är glad att han fortfarande finns här hos oss, men så jävla arg och ledsen att sjukdomarna gjort att han bara är här fysiskt och inte alltid mentalt.
Vissa dagar är bättre dagar, och vissa dagar vet han nog inte vilka vi är, och han upprepar samma saker gång på gång på gång.
Man får bita sig i tungan för att inte bli irriterad, men allra mest gör det så himla ont att jag inte har den pappa kvar som jag älskar.
Jag vill att mina yngsta barn ska få uppleva samma morfar som de stora fick göra. Att han ska kunna berätta saker, leka och busa. Dock kan han fortfarande göra sin tokiga Kalle Anka- imitation när barnen ber honom. I just de stunderna känns det som att tiden stått still, att det är samma gamla pappa som alltid.
Iaf, idag är det hans födelsedag och vi ska såklart åka dit. Tyvärr blir det inget restaurangbesök som tidigare år för jag tror inte att han klarar av det. Han blir lätt orolig när han byter miljö, och nu har han så svårt att använda händerna när han ska greppa saker. Att mata honom är uteslutet. Han hatar det!
Försöker få till en gemensam fikastund med syskonen, men det blir nog inget. Två svarar inte på samtal, en måste jobba och en är sjuk. Brorsan bor för långt bort så han kommer inte ner, så jag tar väl min egen lilla familj och åker dit.
Tulpanbukett som alltid, då det är pappas favoritblomma. Glass och munkar. Ett gott humör.
Tänkte vara där till tretiden då han brukar fika, så tills dess ska jag plocka och dona lite hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar