Jag VET att det är hundra saker jag måste göra, måste ta tag i, men jag orkar inte.
Några viktigare än andra, några riktigt viktiga faktiskt, men jag orkar inte.......
Timmar och dagar försvinner förbi i rasande fart, blir veckor, månader, år. Nånstans på vägen fastnade jag, kommer inte loss utan hjälp men vet inte vilken hjälp jag behöver eller ens om jag klarar at ta emot den om den fanns.
Ser mig omkring, ser problemen som måste lösas, saker som ska ordnas. Problem både inom familjen och utanför den.
Saker som är jobbiga för att de är av känslig karaktär och sånt som är jobbigt för att det rent praktiskt tar mycket tid och ork.
Tid. Tid är det enda jag har, samtidigt som tiden mycket väl kan vara väldigt kort. Sett ur ett livsperspektiv kan den vara kortare än jag anar, men rent vardagligt så har jag massor av tid.
Tid, som ändå på något sätt bara försvinner medans jag inte gör något alls........
Inser att jag är deprimerad. Inte bara lite höstdeppad som ju många blir (och jag menar inte att det inte är jobbigt för er som har det så, inte alls) utan djupt deprimerad. Vill helst inte göra något alls, bara ligga kvar i sängen i mysdress med täcket uppdraget.
Vet att jag ville så mycket förut. Längtade efter saker, hade drömmar och mål. Ideér och fantasi. Nu känner jag ingenting längre, men jag vill så gärna hitta den känslan igen. Känna glöden och glädjen över saker.
Känna kärlek till människorna omkring mig, min familj.
Har lovat sambon att iaf försöka städa upp lite på nedervåningen så jag gör väl det. Försöker alltså. Resultaten brukar ju vanligtvis utebli :-(
Dock bakar jag ofta när jag mår dåligt. Häromdagen blev det både tacopaj, morotskaka (med topping to die for!) banankaka och chokladmuffins. Tyvärr har det ist negativ inverkan på vikten som jag faktiskt också försöker ta tag i just nu. 4 kilo minus senaste månaden iaf!
Det är ju också ett måste som stressar mig som f*n. Jag borde redan ha gått ner 30 kilo så jag kan göra den där operationen, men icke då. Jag har fastnat där också, fast jag VET att det, på riktigt, är en fråga om liv eller död!
Antar att jag på något sätt förtränger det också, för annars skulle det väl vara gjort vid det här laget.
Herregud, vad är det som är fel med mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar