Det blev ett långt samtal till med dottern i natt på nästan två timmar, och det skär i mig att höra henne så förtvivlad.
Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa. Har iaf pratat med en sköterska på affektiva mott på psyk, och lämnat medd till verksamhetschefen på samma avdelning att hon ska ringa upp snarast. Det gjorde jag kl 9.00 i morse och hittills har jag inte hört nåt från henne.
Efter att ha försökt få tag i dottern via telefon i dryga timmen i morse åkte vi in till stan för att kolla av läget på på plats s a s. Var rädd för att hon skulle ha gjort allvar av sitt "hot", men hon hade bara somnat helt utslagen i natt och sov ff djupt.
Tog med henne hem hit för att hon skulle få annat att tänka på, och strax ska sambon hämta hem de små från dagis, så då får storasyster fullt upp ett tag. De är helt tokiga i henne :-)
Vi har iaf pratat massor, och det kom dessutom en läkartid till henne idag (14/2) trots att sköterska sa så sent som i morse att det inte skulle bli nån tid förrens om tidigast 2 månader. Har de noll koll på psyk? Trots att de läser hennes journaler är det aldrig nånsin nån som vet nåt, och de har aldrig några svar att ge.
Varför tar ingen nånsin något ansvar för hennes vård?
Iaf, läkartiden gav henne lite hopp iaf, att det händer något. Inte för att jag vet om hon egentligen tror på det, men som sagt, hoppet finns ju iaf. Hade hon fått veta det redan igår på mötet med psykologen hade det som hände igår aldrig hänt.
Varför ska hon bli tvungen att må så dåligt innan det händer nåt? Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar