Sambon är inte hemma och jag skulle lägga barnen när de började kivas och bråka. Lillstrumpan vägrade lyssna på mig, skulle absolut leka med Duplo och sortera allt på golvet när jag för ungefär sjuttonde gången sa att det var dags att hoppa i säng.
Jag har ont som fan, tusen saker jag borde göra när de somnat och var nog ganska irriterad redan innan, och plötsligt hade jag skrikit åt dottern som kastade sig ner på golvet och bara grinade :-(
Åh, fy fan vad jävla dum jag är. Jag blev så jävla arg på mig själv att jag var tvungen att gå ut ur deras rum och satte mig på äldsta sonens säng och bölade själv.
Jag hör hur lillgrabben kommer tassande ur sitt rum, försiktigt ropar på mig samtidigt som han smyger ner för trappan.
Jag kunde inte ens svara, men hör hur han letar efter mig på nedervåningen samtidigt som lillasyster fortfarande storgråter liggandes på golvet.
"mamma, mamma.........jag älskar dig"
Halvhögt hör jag hans röst ropandes på mig från köket, samtidigt som jag torkar mina egna tårar och går ner till honom. Jag ser honom titta ut genom fönstret när jag kommer ner, och han kastar sig om halsen på mig när han ser mig.
"mamma, du får inte lämna oss" säger han, och efter det, "mamma, du får inte vara så dum mot min lillasyster. Nu är hon ledsen"
Åh, älskade älskade skrotunge, du är så klok. Nej, jag får inte vara dum mot er. Jag borde veta bättre, och jag ångrar mig.
Vi gick upp till lillasyster tillsammans, och vi kramades länge innan de kom i säng.
Varför gjorde jag dem så ledsna, och kanske tom rädda? Jag skäms för mig själv. Inser att jag nog behöver lägga mig själv, ta något smärtstillande och försöka vila ut ordentligt.
Jag kan inte ursäkta mitt sätt mot dem bara för att jag har ont och är trött. Jga är deras mamma, den som ska älska dem, skydda dem och ta hand om dem.
Inte den som gör dem illa.......
Älskar er mina små troll. Älskar, älskar, älskar........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar